alla tusentusentusentals intryck

som trycker på tinningarna och varnar för någon slags

implosion

att snart flisas sönder innifrån och ut

tro mig när jag säger att jag lycklig

jag är det

varför är det då så

att allt kreativiteten kommer ur smärtan och det som är så bra

halsgropslyckan, den som får blodet att gå i vågor och håren på kroppen att krusa sig

varför är den känslan ändå inte lika intensiv som när man går sönder

när huvudet blöder och kroppen domnar

och man kan

se

ordentligt

men ändå inte se

ur o-lyckan den föds lyckan

men om jag har den, halsgropslyckan

varför kommer jag då på mig själv med att önska att jag kände sorg

smärta och otillräcklighet

samtidigt som det skrämmer mig så vill jag vara där

hjälp mig

gör mig rak igen

som ett barn som bara är är är