Är på väg till Mexico. Åker i ett tåg fullt till bristningsgränsen med människor. Det finns inga fönster, inget ljus. Men det finns ljud, och många sådana. Det finns inte heller några säten men de som går på vet precis vart de ska sätta sig. Jag får stå upp, och hålla packningen över huvudet, så att jag också får plats. Jag väntar på någon som aldrig dyker upp. Stannar tiden någon minut - tänker efter, andas. Startar. Jag hör hur något krossas, antagligen porslin. Tåget åker iväg och människorna faller omkull. De flesta ställer sig upp igen, några ligger kvar. Jag kan inte se människornas ansikten, men jag hör hur de ser ut. En hostning. Hes, mörk röst. Skäggig man med hatt. Röker pipa. Knappt hörbart mumlande, liksom halvsjungande. Ljusare röst är den andra mannen. Liten kort kille, nervös, svartklädd. På tåget finns inga kvinnor.
Jag vet att jag drömmer, och funderar över hur det egentligen fungerar att ta tåget från Kalmar till Mexico. Men snart minns jag att jag glömt något. Min resväska är tom sånär på en kofta. Av. Jag måste av. Nu. Jag klättrar över människorna fram till dörren, skriker åt lokföraren att stanna tåget. Det stannar. Jag springer. Hela vägen hem springer jag för att hämta mina saker. När jag kommer hem är det helt tomt. Här finns ingenting, och någon har målat allt vitt. Som om ingen någonsin bott där. Jag sätter mig på golvet, gråter. Sedan springer jag tillbaka till perrongen, men tåget har redan gått. Jag har solen i ögonen, blir blind. Går hem igen, utan att se vägen framför mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar