dröm 2009

Jag sitter i en skog. På träden växer det apelsiner med ansikten. De grimaserar. Jag är liten, kanske fem. Det kommer fram en man till mig, klappar mig på axeln och frågar vad jag ser. Jag ser orange apelsiner, säger jag. Och morfar. Han mumlar tyst för sig själv att jag är för liten för att bli författare. Försvinner.

Marken talar, går sönder. Jag faller med löven genom marken. Landar i en handelsbod. Min morfar jobbar där, och han är ledsen. Säger att han önskar att han inte var död, att han tröttnat. Jag föreslår att han ska följa med hem till mig och dricka kaffe, fast jag är alldeles för liten för sådant. Det börjar regna och jag vänder mig om för att se ut genom fönstret. När jag vänder mig om igen är han inte där. Hans kläder i en hög på golvet. Jag försvinner med honom.

Konstnatten

Utställning idag under konstnatten/skördefesten.
Kommer bl.a att ställa ut bilden ovan.
Nervös.

dröm - 27/9

Är på väg till Mexico. Åker i ett tåg fullt till bristningsgränsen med människor. Det finns inga fönster, inget ljus. Men det finns ljud, och många sådana. Det finns inte heller några säten men de som går på vet precis vart de ska sätta sig. Jag får stå upp, och hålla packningen över huvudet, så att jag också får plats. Jag väntar på någon som aldrig dyker upp. Stannar tiden någon minut - tänker efter, andas. Startar. Jag hör hur något krossas, antagligen porslin. Tåget åker iväg och människorna faller omkull. De flesta ställer sig upp igen, några ligger kvar. Jag kan inte se människornas ansikten, men jag hör hur de ser ut. En hostning. Hes, mörk röst. Skäggig man med hatt. Röker pipa. Knappt hörbart mumlande, liksom halvsjungande. Ljusare röst är den andra mannen. Liten kort kille, nervös, svartklädd. På tåget finns inga kvinnor.

Jag vet att jag drömmer, och funderar över hur det egentligen fungerar att ta tåget från Kalmar till Mexico. Men snart minns jag att jag glömt något. Min resväska är tom sånär på en kofta. Av. Jag måste av. Nu. Jag klättrar över människorna fram till dörren, skriker åt lokföraren att stanna tåget. Det stannar. Jag springer. Hela vägen hem springer jag för att hämta mina saker. När jag kommer hem är det helt tomt. Här finns ingenting, och någon har målat allt vitt. Som om ingen någonsin bott där. Jag sätter mig på golvet, gråter. Sedan springer jag tillbaka till perrongen, men tåget har redan gått. Jag har solen i ögonen, blir blind. Går hem igen, utan att se vägen framför mig.

onsdag

Hösten är på ingång och idag ska jag hänga upp mina foton inför skördefesten.

trassel

prestationsångest

Allt var lättare när jag hade en liten dålig digitalkamera, men kreativiteen flödade. Nu har jag tekniken, men kan den inte ordentligt. Och ideérna dyker bara upp när man inte riktigt kan hålla kvar dem.

ny jacka

skogen

Gjorde visitkort för någon vecka sedan, och fick hem dem idag. Blev bra. Vet inte om jag vågar ge dem till någon dock. Än. Är det inte lite typiskt svenskt? Att inte våga ta plats?

Jag jobbar på det.

köpte en bok

Idag fick jag hem en bok från tradera, Öka din kreativitet av Julia Cameron.

Nu jävlar ska kreativiteten skjuta i höjden, har jag bestämt.

och en sak har jag lärt mig

livet är inte ute efter mig

innehåll

Om dom säger att ögonen är ett fönster till någons själ, så är mina fönster stängda och oputsade. Du är glasklar, ren och städad. Ni sanerar, sopar världen ren och i den finns det inte plats för fönster man inte kan se igenom.

hej

mamma och pappa

självporträtt

utställning

Förebereder mig inför miniutställning på Öland under konstnatten, 1 okt. Nervös.

trampa

promenad

kappsäckars klagosång

tråkiga tidningsurklipp i

knäet på fårade människor men

vissa av oss har bara böcker

bara böcker och ljudet av

sätenas oro över bristningsgränser

träd som ler i förbifarten

...Satie och fönstefilosofi

lampors pickande som en gloria över

huvuden fyllda med obligationer och

bolån, och kanske kroppar

det får vara så

vissa av oss ser genom glas och

älskar

...någon annanstans

gråtkungen bor här

i den tysta sektionen

en saltdiktator i en

unga kvinnas kropp

det får vara så

...för vissa av oss

där jag bor

pälslycka

ryck upp mig med rötterna

gör mig till något plastiskt

jag vill vara böjlig

formbar

alla tusentusentusentals intryck

som trycker på tinningarna och varnar för någon slags

implosion

att snart flisas sönder innifrån och ut

tro mig när jag säger att jag lycklig

jag är det

varför är det då så

att allt kreativiteten kommer ur smärtan och det som är så bra

halsgropslyckan, den som får blodet att gå i vågor och håren på kroppen att krusa sig

varför är den känslan ändå inte lika intensiv som när man går sönder

när huvudet blöder och kroppen domnar

och man kan

se

ordentligt

men ändå inte se

ur o-lyckan den föds lyckan

men om jag har den, halsgropslyckan

varför kommer jag då på mig själv med att önska att jag kände sorg

smärta och otillräcklighet

samtidigt som det skrämmer mig så vill jag vara där

hjälp mig

gör mig rak igen

som ett barn som bara är är är

var i skogen