Jag sitter i en skog. På träden växer det apelsiner med ansikten. De grimaserar. Jag är liten, kanske fem. Det kommer fram en man till mig, klappar mig på axeln och frågar vad jag ser. Jag ser orange apelsiner, säger jag. Och morfar. Han mumlar tyst för sig själv att jag är för liten för att bli författare. Försvinner.
Marken talar, går sönder. Jag faller med löven genom marken. Landar i en handelsbod. Min morfar jobbar där, och han är ledsen. Säger att han önskar att han inte var död, att han tröttnat. Jag föreslår att han ska följa med hem till mig och dricka kaffe, fast jag är alldeles för liten för sådant. Det börjar regna och jag vänder mig om för att se ut genom fönstret. När jag vänder mig om igen är han inte där. Hans kläder i en hög på golvet. Jag försvinner med honom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar