En del människor är faktiskt vackra när de gråter. Glasklara stora saltdroppar rullar sakta nedför deras ansikten. Kanske en snyftning eller två. De gråter med någon slags värdighet. Som en vacker skådespelerska i en film, när mannen i hennes liv bedyrar sin kärlek för henne. Jag gråter som en jättebebis. Snoret rinner, jag hulkar och hostar och tårarna sprutar åt alla håll. Lite som lille-skutt, när han gråter. Wääh, wääh. Jag gråter mycket nu. Av någon anledning. Och jag har mycket tid över, så att jag kan studera mitt gråtande. Jag blir röd och svullen i ansiktet. Oftast blir tröjan jag har på mig blöt också. Jag tror att mina ögon prouducerar mer saltvatten under en session gråtande än de flesta, för oftast får jag ta av mig tröjan och ta på mig en ny. Den gamla behöver tvättas. Jag tvättar också oftare nu för tiden. Jag tror att jag har en identitetskris. Inte för att jag är säker på om jag någonsin vetat vem jag är. Eller om jag någonsin kommer att veta det. Jag vet inte vad jag gör, vad jag ska göra nu. Vad gör man?
Jag vill bara att du ska veta att jag tycker att du är så jäkla cool. Jag har följt dig på bdb i flera år, och på bloggen så länge den funnits.
SvaraRaderaDu är fantastiskt snygg och verkar så himla fin som människa.
Bara så du vet.
Vet du, det där behövde jag verkligen idag. Tack snälla du.
SvaraRaderaUpptäckte just att du har en blogg. Det du skrivit är läskigt likt vad jag skrev o tänkte o kände ungefär i samma ålder som du är nu. Jag tror det tillhör att man går igenom dom åren om man är en känslo-människa/kreativ själ som inte nöjer sig med att leva i ett mellanläge som många andra "vanliga" människor gör. Det är ett förjävligt kämpande vissa dagar men samtidigt är dom bra dagara så förbaskat bra! Känslan av att känna sig ensam fast man har folk omkring sig är nog den vanligaste känslan för alla människor, en del försöker hitta substitut, men om man vet att det inte funkar så går det inte, då får man bara försöka bli vän med sina känslor istället för att bli arg på sig själv. Jag upptäckte att dom gångerna jag känner mig minst ensam och mest lycklig och lugn är då jag faktiskt är ensam och bara njuter av att vara närvarande, bland djur o natur mår jag som allra bäst och i kreativa miljöer som på teatern/operan/museum/bibliotek etc. Dom gånger jag känner mig som mest ensam är då jag har umgåtts väldigt intensivt med andra och "tappat" mig själv på nåt sätt, jag blir så enormt påverkad av andra människor så ibland måste jag vara helt ensam för att hitta tillbaks till mina egna känslor. Tror det är därför jag aldrig har varit så bra på det där med relationer...
SvaraRaderaFörsök att inte analysera varför du känner som du gör, låt det bara vara som det är och glöm inte att alla stora själar/konstnärer eller vad man vill kalla det, upplever identitetskriser och undrar vad fasen man håller på med egentligen o vad man är här för. Jag tror man är här för att njuta av livet och utvecklas och lära sig fokusera på det som är bra och kul här i livet för annars blir det så tråkigt!
KRAM/kusin